Första sidan

Uppror

Dörren stängs för flyktingar

  

Röda korset och Amnesti i spetsen:Uppror för en human asylpolitik i Sverige och EU

Skriv under upproret NU!

De nordiska länderna skickar varje år tillbaka människor till våld och krig. Norden borde vara den del av världen som återupprättar asylsätten och ger den värde och innebörd. Det menar representanter från flera stora frivilligorganisationer i Sverige, Norge, Finland, Damark och Island i en debattartikel i dagens Aftonbladet.


(Här återges debattartikeln i sin fulla längd)

Framför en stängd dör


I strid med FN:s riktlinjer och rekommendationer skickar de nordiska länderna varje år tillbaka människor till våld och konflikter. I åratal har asylsökande tvingats leva i en meningslös och orolig väntan på att myndigheterna ska besluta om deras öde och om var de ska bo.

I skrivande stund finns det nära 40 miljoner människor i världen som tvingats på flykt. Det motsvarar samtliga invånare i Norden plus ytterligare 15 miljoner. Av dessa lyckas endast 30 000 ta sig till de nordiska länderna. Här ersätts ofta de flyendes hopp om asyl och ett liv i fred av en oändlig skräckfylld väntan på myndigheternas beslut och ett ständigt hot om att skickas tillbaka. I värsta fall leder denna väntan till utvisning ofta med tvång, till konflikter och människorättskränkningar i hemlandet.

 Skriv på uppropet till de nordiska regeringarna

Omänsklig och förnedrande behandling
Detta innebär ofta att de asylsökande utsätts för en omänsklig och förnedrande behandling som också kan strida mot internationell rättspraxis och europeisk lag. Därför har frivilligorganisationer i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige gått samman i en gemensam kampanj i vilken man uppmanar de nordiska länderna att garantera att människor som flyr från konflikter ska få det skydd de har rätt till.

Det finns en mängd anledningar till att människor beslutar sig för att fly. Där finns journalisten som skrev om korrupta politiker och nu flyr för sitt liv. Där finns den som har identifierats som homosexuell i ett land där de homosexuella riskerar tortyr och död. Och där finns familjen som nätt och jämnt lyckades fly då milisen anföll deras by och mördade byns invånare. Huruvida dessa människor får asyl och finner trygghet beror på det land de flyr till. Det beror på tidpunkten. Och det beror på deras skäl att fly, eftersom vissa skäl anses starkare än andra.

Svår asylprocess
Människor som flyr från konflikter får genomgå en svår asylprocess i de nordiska länderna. Om man får stämpeln att man flytt från sitt land enbart på grund av så kallat urskillningslöst våld får man sällan skydd i den här delen av världen.

Enligt konventionen om flyktingars rättsliga ställning anses en person som flykting om han/hon flytt från sitt hemland av "välgrundad fruktan att utsättas för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning". Under årens lopp har emellertid myndigheterna i praktiken utvecklat en snäv tolkning, eller snarare vantolkning av konventionen, och allt ihärdigare hävdat att för att asylsökande ska erkännas som flyktingar måste de ha konkreta bevis för att de personligen utsatts för förföljelse. Om en familj som flytt från konflikter och brott mot de mänskliga rättigheterna, inte kan bevisa att skjutvapnet avsiktligt riktats eller skulle riktas mot dem, får de alltså inte flyktingstatus i den här delen av världen.

Ändrad inställning krävs för att fler ska få skydd
De flesta konflikter är en följd av stridigheter som förorsakats av frågor som rör ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning - faktorer som alla kan vara asylgrundande enligt Flyktingkonventionen. Merparten av de människor som flyr urskillningslöst våld skulle därför få erforderligt skydd om vi fick se en ändrad inställning när det gäller tillämpningen av flyktingdefinitionen. Vad beträffar de konflikter där man inte kan hänvisa till Flyktingkonventionen har dock OAU-konventionen (Organization of African Unity) och den sydamerikanska Cartagenadeklarationen utvidgat flyktingdefinitionen till att även omfatta människor som flyr från interna konflikter. Men dessa är endast regionala dokument och fastän FN:s flyktingkommissarie, UNHCR, tillämpar denna utvidgade flyktingdefinition, har den inte erkänts och införlivats i de nordiska ländernas lagstiftning.

Det blåser kalla nordiska vindar
De lagstadgade rättigheterna och skyddet för dem som flyr från urskillningslöst våld är alltså oklara. Mycket är öppet för tolkning, och beslut i asylärenden fattas ofta från fall till fall. Besluten beror ofta på de politiska vindarna och dessvärre är det inte varma utan kalla vindar som blåser i de nordiska länderna. Det börjar bli allt svårare att garantera den här gruppen människor säkerhet och skydd. Till och med när UNHCR säger att dessa människor, av säkerhetsskäl eller andra orsaker, behöver internationellt skydd eller inte under några omständigheter mot sin vilja får skickas tillbaka till hemlandet, underlåter de nordiska länderna att ge dem erforderligt skydd, till exempel human och lämplig behandling av dem som behöver tak över huvudet, omvårdnad och juridiskt ombud.

  • I Sverige har nu tre asylsökande från södra och centrala Irak i strid med UNHCR:s rekommendationer fått avslag på sina asylansökningar och riskerar att utvisas. Enligt Migrationsöverdomstolen kunde situationen i Irak inte beskrivas som en "intern väpnad konflikt" och de asylsökande kunde inte heller få flyktingstatus eftersom de inte kunde bevisa att de inte personligen riskerade förföljelse. Asylsökande riskerar också att utvisas till Eritrea som härjas av våld och brott mot de mänskliga rättigheterna, vilket strider mot UNHCR:s rekommendationer.

  • I Danmark tvingas två tredjedelar av de asylsökande, av vilka de flesta är irakier, leva i ett juridiskt limbo där de varken beviljas asyl eller skickas tillbaka på grund av situationen i hemländerna. De framlever dagar, månader och år i total ovisshet och fruktan för framtiden utan att kunna planera för sin egen eller sina barns framtid.

  • I Finland innebär den strikta tolkningen av de så kallade Dublinreglerna, som reglerar vilket land som är ansvarigt för en asylansökan, att minst en av tre asylsökande som flyr urskillningslöst våld har skickats tillbaka till det land i Europa de först anlände till. Även om deras öde förblir okänt i de flesta fall, har det rapporterats om brist på skydd, dåligt mottagande och även att de har återsänts med tvång till sina hemländer. För Finland som ligger i utkanten av Europa har Dublinreglerna inneburit en möjlighet att kunna fly undan sina internationella förpliktelser att erbjuda skydd.

  • I Island har endast en asylsökande fått flyktingstatus sedan 1984. Island tillämpar en mycket strikt tolkning av Dublinreglerna; på grund av sitt geografiska läge är Island sällan det första land asylsökande kommer till. Personer som flytt urskillningslöst våld avvisas rutinmässigt, det gäller till exempel asylsökande från Afghanistan och Sri Lanka.

  • I Norge har antalet tvångsavvisningar till Afghanistan och Somalia minskat. I stället har man börjat förlänga tillfälliga uppehållstillstånd med ett år i taget för människor som flytt från väpnade konflikter. Människor som ska avvisas lever nu i stället i oändlig ovisshet, fruktan och meningslöshet.

I Somalia råder väpnad konflikt, i Afghanistan har regimen inte kontroll över hela landet och kan inte garantera trygghet för befolkningen. I Irak är situationen mycket osäker och UNHCR rekommenderar att alla som flyr från södra och centrala Irak ska få flyktingstatus.

UNHCR inrättades av FN:s generalförsamling för mer än 50 år sedan och dess främsta uppgift är att skydda flyktingars rättigheter. Men vad har hänt med asylrätten?

Förpliktigade att ge skydd
Till rätten att söka skydd från förföljelse (Artikel 14 i Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna) kopplas vår förpliktelse enligt folkrätten att ge skydd. Detta härrör från principen om non-refoulement (Artikel 33 i Flyktingkonvention, Artikel 3 i Europakonventionen och Artikel 3 i Tortyrkonventionen). Enligt denna princip i folkrätten är det helt förbjudet för stater att återsända människor till länder eller territorier där deras liv eller frihet kan hotas. Detta är sedvanerätt (jus non scriptum) i alla länder i världen.

Det är ytterst inhumant och ovärdigt att tvinga människor tillbaka till väpnade konflikter eller områden där de riskerar förföljelse eller andra hot mot sitt liv och sin frihet. Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige borde i stället föregå med gott exempel genom att försvara rätten till asyl, uppmärksamma människors behov av internationellt skydd och verka för att visa hur sårbara flyktingar är. De nordiska länderna är viktiga ekonomiska bidragsgivare till UNHCR men ansvaret slutar inte där. I stället borde Norden vara den region i världen som vänder trenden att undergräva rätten till asyl och ger denna rätt ett verkligt värde och innebörd.

Amnesty
Lise Bergh. generalsekreterare

Caritas
Stjepan Biletic, ordförande

Flyktinggruppernas och Asylkommittérnas riksråd (FARR)
Michael Williams, ordförande

Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar
Anders Sundquist, kanslichef

Svenska Röda Korset
Bengt Westerberg, ordförande

Sveriges Kristna Råd
Sven-Bernhard Fast, generalsekreterare